Dagen efter Rivtind laddade vi upp för att gå Partisanleden. Partisanleden utgår från Fagernesfjellet (det fjäll som Narviks skidsystem finns på) och går över flera toppar bort till Beisfjordtøtta för att avslutas med ett åk ner mot Straumsnes. På turen till Rivtind placerade vi en bil vid Straumnes station för att kunna komma tillbaks till Narvik efter turen. Att Partisanleden kallas just för Partisanleden sägs vara för att den användas av norska motståndsmän under Andra världskriget.
På Partisanleden behöver man ta en del beslut. Det första är hur och när man ska starta. Denna fredag skulle liften börja gå kl 11.00. Denna säsong har inte sittliften upp till Linken körts och vi skulle då kunna ta oss upp för till Fjellheisrestaurangen för att sedan börja gå uppför med hjälp av stighudar. Detta hade gett oss en "vinst" på ca 400 hm om man jämför med att gå från översta parkeringen. Å andra sidan så hade vi fått påbörja turen ganska sent på dagen. Vi har hört om flera grupper som fått avbryta eller göra alternativt avslut på turen på grund av att solen legat på under dagen så att snön blivit instabil. Med bakgrund av dessa fakta samt att Anna har ett oförklarlig behov av att motionera tidigt på morgonen så bestämde vi oss för att börja gå från översta parkeringen kl 4.00 på morgonen. På något underligt vis lyckades jag somna vid åtta (kanske tack vare den ganska långa turen på Rivtind) så att jag ändå hade ett försvarligt antal timmars sömn i bagaget när vi började gå.
Nästa beslut handlar om utifall man ska hålla sig mer strikt till ryggen och med hjälp av rep ta sig över det klipparti som syns på bilden ovan eller dra av stighudarna och och åka ner några hundra höjdmeter strax före Tredjetoppen för att gå runt klippartiet, då kommer man vägen som syns på bilden nedan. Vi satsade denna gång på att ta "skidvägen" runt klippartiet, men som synes på bilderna så går det nog att nedåtklättra det mesta av "klippartiet" i snö med stöd av rep. Det är dock lite längre än vad man (iallafall vi) kanske tror, se bild längre ner.
Väl tillbaks på ryggen så gick vi upp mot Moskocohkka vars topp bjöd på en spetsig och spektakulär kam som vi gick över med skidorna på ryggen. Hitintills hade det mesta gått mer mindre smärtfritt (utom möjligen att stiga ur sängen halvfyra) men efter Moskocohkkas topp stötte vi på problem. Här följer en nedåtklättring. Inte jättebrant men tillräckligt för att man ska hålla tungan rätt i mun, speciellt med tanke på hur långt man kan åka iväg vid vissa ställen. När vi först kommer över toppen såg det ut som en "piece-of-cake" med tanke på att det mesta var täckt med snö. Men strax visade det sig att snölagret var ganska tung och sämst av allt poröst så att man gick rätt igenom till klippan på flera ställen. Det var svårt att få till något tillförlitligt snöankare och att gå i snön.
Vi fortsatte nedåt en bit men när vi stötte på ett smal klippband så blev riskerna större än vad vi var beredda att ta. Med några klippsäkringar hade det inte varit några problem att säkra upp men dessa hade vi chansat på att ta bort ur packningen för att spara vikt och istället räknat med att de partier som var utsatta skulle gå att säkra upp med snöankare.
Lite snopna vände vi tillbaks över Moskocohkkas topp och tog en lång och välförtjänt fika på andra sidan. Molnen som legat ovanför oss under morgontimmarna sprack upp och vi fick en fantastiskt utsikt, t ex in i Beisfjord på bilden nedan. Beslutet att vända var oväntat för oss denna gången men som norrmännen säger "det er ingen skam å snu". Eller som jag läste i en förare över isfall i Hemsedal: "det er alltid en skam å snu men av og til lurt".
Under fikapausen la vi märke till två små figurer ovanför det första klippartiet nedanför Tredjetoppen. Jag har ringat in dem på bilden ovan för att ge lite perspektiv. De var uppenbarligen också på tur för att göra Partisanleden. Efter en god stunds donande verkade de ha kommit på andra tankar och gick tillbaks mot Tredjetoppen. Kanske hade de svårt att hitta ett bra ställe att fira från eller så blev de avskräcka när de upptäckte att vi var på väg tillbaks.
Vi fick några fina svängar ner från Moskocohkka och runt Klippartiet. Sedan knatade vi upp till Tredjetoppen. På bilden ovan syns Moskocohkka som den ser ut från Tredjetoppen. Tyvärr bjöd åket ner från Tredjetoppen på brant flaksnö och var ingen höjdare. Det blev bättre längre ner och till slut stod vi ovanför Kraftverket i strålande sol. Eftersom Anna verkade ha mest kraft kvar i benen skickades hon ut för att hämta bilen. Jag och Line åkte ner till kraftverket och solade tills Anna kom och hämtade oss. Vi åkte och hämtade bilen vid Straumsnes och sedan invigde vi min veranda för säsongen med afterski i strålande solsken. Inte så pjåkig dag till sist och "better luck next time", då tar jag med några kilar också! Sedan somnade jag halvåtta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar