Toppenhelg

Det är knappt man tror det är sant, men för tredje helgen i rad följdes snöfall av solsken! Och som grädde på moset bestämde sig Erika för att komma upp. Det var med andra ord upplagt för en riktig toppenhelg i alla bemärkelser. Efter att Erika anlänt med tåget på fredag eftermiddag värmde vi upp med ett entimmarskort på Narviksfjellet. Eftersom jag fastnade i någon sorts blötsnö ute i snårskogen så gick entimmarskortet ganska fort (och Erika började nog undra på allvar vart jag tagit vägen) och vi hittade istället Narviksbon Isak och slog följe upp till Linken för att ge Erika ett smakprov av vad  Narviksfjellet kan erbjuda i offpistväg.

Lördag morgon drog vi tillsammans med Line, efter noga övervägande, mot Nonsfjellet. På Nonsfjellet går man först en bit på svag lutning för att sedan komma in i en gryta mellan själva Nonsfjellet och Kvannto. När vi väl kunde spana in i grytan upptäckte vi att det var stora drivor där "normalvägen" enligt topptursboken går upp. Helt ärligt kunde vi inte se hur vi skulle klara att forcera drivorna på ett bra sätt och vi bestämde oss helt sonika för att ta en annan väg, vi gick upp på Kvannto och följde därefter ryggen bort till Nonsfjellet. "Följ rygg, var trygg" som det heter. Men vi ville ju gärna åka ner i grytan och rekade bäst det gick turen på vägen. Hela vägen från toppen hade vi fin och varierad åkning i massa nysnö som avslutades med flack åkning i lagom (ur Malousynpunkt) tät skog nästan hela vägen ner till bilen. Vi åkte ner ganska mitt i grytan där det fanns ett område utan drivor och det skulle också vara ett alternativ att gå upp när "normalvägen" är igentäppt av drivor. En riktigt fin tur!

Line ger turen bra omdöme redan innan vi kommit upp på Kvannto! 

Spanar bort mot Nonsfjellet på vägen upp på Kvannto. 

Erika på väg tillbaks upp efter att ha rekat vart vi ska åka ner.

Toppenbilden!

På söndagen bestämde vi oss för att åter satsa på en nordsida och gryta. Vi körde norrut mot Melkefjellet. Här fanns det färdiga spåret och knappt hade vi börjat gå förrän vi stod på toppen! Tur nog fanns det mycket fin ospårad snö kvar i grytan. Som vanligt var det en fröjd att se Erika sätta fart utför. Otroligt inspirerande att åka med en så duktig skidåkare. Om inte jag och Line varit med hade hon nog dragit hela åket i ett enda drag, men vi andra behövde ju vila benen emellanåt!

På väg upp i autobahnspåren.

Toppen är nådd!

Fin åkning ner i grytan på Melkefjellt, brantare i början och flackare efterhand.

Ja, Nonsfjellet och Melkefjellet är verkligen två turer vi kan rekommendera! På måndagsförmiddagen hade jag och Erika tänkt oss att åka utför Rombaksrännorna innan Erika skulle ta tåget söderut. På väg upp mot Rombak ramlade dock varningstecknen ner på oss i form av flertalet suckningar i snön och spontansläpp på liknande sluttningar som vårt åk. Efter lite beslutsångest bestämde vi oss för att åka ner normala vägen istället för att riskera bli ett varnande exempel på hur det kan gå när man ignorerar uppenbara lavintecken. Vi fick ändå njuta av fluffig snö ner och med helgens turer i bagaget kändes det inte som ett alltför tungt beslut. Rännorna finns ju kvar!

Majestätisk Rombakstøtta (och Malou, kanske inte lika majestätisk).