Från från min tid på folkhögskola så minns jag särskilt den gången vi var i Sunnmørealperna och hade knatat upp på Grøthornet (vilket för övrigt verkar vara ett vanligt namn på norska fjäll eftersom man logiskt nog döper ett berg efter vad man äter vid tidspunkten som solen faller på det - eller gällde det Nonsfjell?). Lagom till att vi ska köra ner ser vi (vad vi förmodar är en ) norrman som rusar upp i våra spår på längdskidor. Plötsligt kände vi oss lite löjliga med våra tunga alpina skidor, stighudar, transceivers, spadar, sondar, hjälmar och så vidare. Men om inte minnet sviker mig så var den där sista branten just brant. Vi fick aldrig se hur norrmannen tog sig ner, men efter att 17 stycken folkhögskoleelever rumlat nerför fjällsidan behövde han nog inte oroa sig för att det var han som skulle utlösa dagens lavin.
Idag fick vi en liknande upplevelse på Litletind vid Bogen. I topptursboken hade vi läst oss till att detta var en röd tur, alltså svårare än både grön och blå. Annandag påsk och strålande sol som det var, så var det kanske inte oväntat att vi inte var de enda på berget. Lite mer oväntat var att vi var de enda som släpade runt på tung randonnéutrustning inklusive alla tillbehör.
Litletinden. Men låg dig inte förvillas, det är inte så nära som det ser ut. Toppen attackeras från andra hållet efter att man cirklat runt på högersidan.
Lagom till att vi nått turens platåbit gick de första turskidåkarna om oss. Och de var inte de sista. Nyckeln till framgång verkar ligga i att man använder korta stighudar på turskidorna, som bara är fästa på mitten av skidan. Fint fäste och hyfsat glid. Vi tog en fika i turens blåsiga "krux", en smal passage där man får ta av sig skidorna för att komma förbi. Efter att ca 10 norrmän passerat och sett lite undrandes på oss, så frågade den 11:e glatt om inte någon talat om för oss att det fanns en vindstilla fikaplats i sydläge bara 20 min längre fram? När vi kom dit satt turskidåkarna uppradade i underställen och solade istället för att sitta och småhuttra i dunjackan som vi gjort.
Turens "krux", den smala passagen mellan klipporna. Samt ett gäng turskidåkare.
Nu kunde vi åtminstone börja få toppkänning. Sista backen verkade aldrig ta slut och vi svettades och slet i solen. När vi äntligen började gå uppför toppkammen kunde vi konstatera att topptursboken hade rätt i att här fanns en av områdets absoluta bästa utsiktspunkter. Tyvärr slog samtidigt en riktig snålblåst till som kröp in i märgen. Trots att vi tog på oss alla kläder vi hade kunde vi inte beundra utsikten så länge som vi velat utan satte fart utför berget.
Toppen är nådd!
Utsikt mot söderhållet. Ungefär i mitten syns Stetind, Norges nationalfjäll.
Nu fick vi äntligen svar på varför vi släpat upp våra tunga skidor. Medans turskidåkarna vinglade runt utför la vi fina svängar i nysnön! Det är ändå inte utan att man kan beundra norrmännen. Flertalet svenskar jag känner kallar turskidor för plattskidor och själva turskidåkandet för att "gå på plattur". I Norge är detta uppenbarligen ingen begränsning och visst är det lite vingligt men dock kontrollerat utför. Men det är klart att om man betänker landens topografi så kanske det går att finna en förklaring i de olika synsätten.
Glada skidåkare i finsnön (ja, jag råkade tappa kameran i snön, men den är vattentät)!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar