Lillevannet runt

Det var så fint i Beisfjord i söndags så jag bestämde mig för en ny tur dit idag. I söndags regnade det, idag var det sol! Jag ställde bilen vid den nedlagda butiken igen och cyklade in till Lakstrappan. Där ställde jag i sin tur cykeln och sprang runt Lillevannet. Det är en tur som är ca 7 km och finns beskriven på sidan 48 i "På tur i Narvik og omegn II". Jag började med att springa grusvägen upp i dalen för att korsa älven uppe vid Myrmoen. Sedan springer man tillbaks till Lakstrappan på andra sidan vattnet. Till en början var stigen rejäl och fin men efter att man passerat de första stugorna den ledde fram till blev den lite mer diffus och av och till försvann stigen, eller så var det jag som försvann från stigen, och det blev en del löpning i myrar. Det var aldrig några problem att veta vart man skulle och stigen dök upp alltid upp på nytt, men det var omöjligt att ta sig fram utan att bli rejält blöt om fötterna (åtminstone utan gummistövlar). Gissar att det torkar upp mer senare på sommaren. Oavsett en fin tur. Skamdalen är ännu finare i solsken! Vid Lakstrappan tog jag den här bilden och cyklade sedan tillbaks till bilen.

Nycykel i Beisfjord och Skamdalen

Idag fick jag äran att bli med invigningen av Lines nya cykel. På rekommendation så lastade vi cyklarna på bilen och körde in till Beisfjord. Där parkerade vi vid den nedlagda butiken, cyklade bort till bomvägen och in mot Skamdalen och fortsatte på fina grusvägar till sjön som ligger längst in i dalen. På vägen tillbaks tog vi oss över älven vid Lakstrappan (det finns en bro) och körde tillbaks mot bilen på andra sidan. Till en början var det lite lurigare terräng men snart var vi ute på vägarna som går in till grustagen. Det var lätt och rolig cykling och jag fick provköra Lines cykel som har 29 tums hjul, vilket enligt cykelhandlarna snart kommer vara det som alla vill köpa. Nog kändes det också som man gled över det mesta medans min cykel mer skakade när terrängen var turbulent. Märkligt att man inte tagit sig en tur in hit tidigare, jättefin dal att cykla i!

En halv Partisan

Dagen efter Rivtind laddade vi upp för att gå Partisanleden. Partisanleden utgår från Fagernesfjellet (det fjäll som Narviks skidsystem finns på) och går över flera toppar bort till Beisfjordtøtta för att avslutas med ett åk ner mot Straumsnes. På turen till Rivtind placerade vi en bil vid Straumnes station för att kunna komma tillbaks till Narvik efter turen. Att Partisanleden kallas just för Partisanleden sägs vara för att den användas av norska motståndsmän under Andra världskriget.

På Partisanleden behöver man ta en del beslut. Det första är hur och när man ska starta. Denna fredag skulle liften börja gå kl 11.00. Denna säsong har inte sittliften upp till Linken körts och vi skulle då kunna ta oss upp för till Fjellheisrestaurangen för att sedan börja gå uppför med hjälp av stighudar. Detta hade gett oss en "vinst" på ca 400 hm om man jämför med att gå från översta parkeringen. Å andra sidan så hade vi fått påbörja turen ganska sent på dagen. Vi har hört om flera grupper som fått avbryta eller göra alternativt avslut på turen på grund av att solen legat på under dagen så att snön blivit instabil. Med bakgrund av dessa fakta samt att Anna har ett oförklarlig behov av att motionera tidigt på morgonen så bestämde vi oss för att börja gå från översta parkeringen kl 4.00 på morgonen. På något underligt vis lyckades jag somna vid åtta (kanske tack vare den ganska långa turen på Rivtind) så att jag ändå hade ett försvarligt antal timmars sömn i bagaget när vi började gå.

Nästa beslut handlar om utifall man ska hålla sig mer strikt till ryggen och med hjälp av rep ta sig över det klipparti som syns på bilden ovan eller dra av stighudarna och och åka ner några hundra höjdmeter strax före Tredjetoppen för att gå runt klippartiet, då kommer man vägen som syns på bilden nedan. Vi satsade denna gång på att ta "skidvägen" runt klippartiet, men som synes på bilderna så går det nog att nedåtklättra det mesta av "klippartiet" i snö med stöd av rep. Det är dock lite längre än vad man (iallafall vi) kanske tror, se bild längre ner.

Väl tillbaks på ryggen så gick vi upp mot Moskocohkka vars topp bjöd på en spetsig och spektakulär kam som vi gick över med skidorna på ryggen. Hitintills hade det mesta gått mer mindre smärtfritt (utom möjligen att stiga ur sängen halvfyra) men efter Moskocohkkas topp stötte vi på problem. Här följer en nedåtklättring. Inte jättebrant men tillräckligt för att man ska hålla tungan rätt i mun, speciellt med tanke på hur långt man kan åka iväg vid vissa ställen. När vi först kommer över toppen såg det ut som en "piece-of-cake" med tanke på att det mesta var täckt med snö. Men strax visade det sig att snölagret var ganska tung och sämst av allt poröst så att man gick rätt igenom till klippan på flera ställen. Det var svårt att få till något tillförlitligt snöankare och att gå i snön.

Vi fortsatte nedåt en bit men när vi stötte på ett smal klippband så blev riskerna större än vad vi var beredda att ta. Med några klippsäkringar hade det inte varit några problem att säkra upp men dessa hade vi chansat på att ta bort ur packningen för att spara vikt och istället räknat med att de partier som var utsatta skulle gå att säkra upp med snöankare.

Lite snopna vände vi tillbaks över Moskocohkkas topp och tog en lång och välförtjänt fika på andra sidan. Molnen som legat ovanför oss under morgontimmarna sprack upp och vi fick en fantastiskt utsikt, t ex in i Beisfjord på bilden nedan. Beslutet att vända var oväntat för oss denna gången men som norrmännen säger "det er ingen skam å snu". Eller som jag läste i en förare över isfall i Hemsedal: "det er alltid en skam å snu men av og til lurt".

Under fikapausen la vi märke till två små figurer ovanför det första klippartiet nedanför Tredjetoppen. Jag har ringat in dem på bilden ovan för att ge lite perspektiv. De var uppenbarligen också på tur för att göra Partisanleden. Efter en god stunds donande verkade de ha kommit på andra tankar och gick tillbaks mot Tredjetoppen. Kanske hade de svårt att hitta ett bra ställe att fira från eller så blev de avskräcka när de upptäckte att vi var på väg tillbaks.

Vi fick några fina svängar ner från Moskocohkka och runt Klippartiet. Sedan knatade vi upp till Tredjetoppen. På bilden ovan syns Moskocohkka som den ser ut från Tredjetoppen. Tyvärr bjöd åket ner från Tredjetoppen på brant flaksnö och var ingen höjdare. Det blev bättre längre ner och till slut stod vi ovanför Kraftverket i strålande sol. Eftersom Anna verkade ha mest kraft kvar i benen skickades hon ut för att hämta bilen. Jag och Line åkte ner till kraftverket och solade tills Anna kom och hämtade oss. Vi åkte och hämtade bilen vid Straumsnes och sedan invigde vi min veranda för säsongen med afterski i strålande solsken. Inte så pjåkig dag till sist och "better luck next time", då tar jag med några kilar också! Sedan somnade jag halvåtta.

Rivtind

Några inspirationsbilder från en härlig dag på Rivtind.
Rivtind ligger norr om Bjerkvik (längs E6:an mot Tromsø) nära Spanstinden och Melkefjellet.
Ett spännande med fjäll med massor av tinnar och torn.

En bit att gå på platten för att nå berget, men vad gör det när solen skiner?

Två tips för att minska vikten: Skaffa lätta pjäxor och skostorlek 36 istället för 42!

Anna ivrig (och snabb) spårare på väg uppför Nordvästväggen.

Sista biten branta det på och vi fick ta av skidorna och gå rätt upp en bit, men stegjärn och yxa behövde vi aldrig ta fram i snön som bjöds denna dag.

Spännande formationer både på toppen och längs resten av kammen. Självaste toppen får dock vänta till en annan gång, här skulle bra klättersnö och lite säkringar kännas bra.

Anna förbereder inför åket ner.

Fin åkning ner! Brantast i början och här på slutet av väggen lite flackare. Sedan väntade ytterligare åkning ner till skön innan vi fick gå på platten ett tag igen för att komma ut till bilen.

En riktigt fin tur i de rätta förhållandena!

Toppenhelg

Det är knappt man tror det är sant, men för tredje helgen i rad följdes snöfall av solsken! Och som grädde på moset bestämde sig Erika för att komma upp. Det var med andra ord upplagt för en riktig toppenhelg i alla bemärkelser. Efter att Erika anlänt med tåget på fredag eftermiddag värmde vi upp med ett entimmarskort på Narviksfjellet. Eftersom jag fastnade i någon sorts blötsnö ute i snårskogen så gick entimmarskortet ganska fort (och Erika började nog undra på allvar vart jag tagit vägen) och vi hittade istället Narviksbon Isak och slog följe upp till Linken för att ge Erika ett smakprov av vad  Narviksfjellet kan erbjuda i offpistväg.

Lördag morgon drog vi tillsammans med Line, efter noga övervägande, mot Nonsfjellet. På Nonsfjellet går man först en bit på svag lutning för att sedan komma in i en gryta mellan själva Nonsfjellet och Kvannto. När vi väl kunde spana in i grytan upptäckte vi att det var stora drivor där "normalvägen" enligt topptursboken går upp. Helt ärligt kunde vi inte se hur vi skulle klara att forcera drivorna på ett bra sätt och vi bestämde oss helt sonika för att ta en annan väg, vi gick upp på Kvannto och följde därefter ryggen bort till Nonsfjellet. "Följ rygg, var trygg" som det heter. Men vi ville ju gärna åka ner i grytan och rekade bäst det gick turen på vägen. Hela vägen från toppen hade vi fin och varierad åkning i massa nysnö som avslutades med flack åkning i lagom (ur Malousynpunkt) tät skog nästan hela vägen ner till bilen. Vi åkte ner ganska mitt i grytan där det fanns ett område utan drivor och det skulle också vara ett alternativ att gå upp när "normalvägen" är igentäppt av drivor. En riktigt fin tur!

Line ger turen bra omdöme redan innan vi kommit upp på Kvannto! 

Spanar bort mot Nonsfjellet på vägen upp på Kvannto. 

Erika på väg tillbaks upp efter att ha rekat vart vi ska åka ner.

Toppenbilden!

På söndagen bestämde vi oss för att åter satsa på en nordsida och gryta. Vi körde norrut mot Melkefjellet. Här fanns det färdiga spåret och knappt hade vi börjat gå förrän vi stod på toppen! Tur nog fanns det mycket fin ospårad snö kvar i grytan. Som vanligt var det en fröjd att se Erika sätta fart utför. Otroligt inspirerande att åka med en så duktig skidåkare. Om inte jag och Line varit med hade hon nog dragit hela åket i ett enda drag, men vi andra behövde ju vila benen emellanåt!

På väg upp i autobahnspåren.

Toppen är nådd!

Fin åkning ner i grytan på Melkefjellt, brantare i början och flackare efterhand.

Ja, Nonsfjellet och Melkefjellet är verkligen två turer vi kan rekommendera! På måndagsförmiddagen hade jag och Erika tänkt oss att åka utför Rombaksrännorna innan Erika skulle ta tåget söderut. På väg upp mot Rombak ramlade dock varningstecknen ner på oss i form av flertalet suckningar i snön och spontansläpp på liknande sluttningar som vårt åk. Efter lite beslutsångest bestämde vi oss för att åka ner normala vägen istället för att riskera bli ett varnande exempel på hur det kan gå när man ignorerar uppenbara lavintecken. Vi fick ändå njuta av fluffig snö ner och med helgens turer i bagaget kändes det inte som ett alltför tungt beslut. Rännorna finns ju kvar!

Majestätisk Rombakstøtta (och Malou, kanske inte lika majestätisk).

Smala och breda skidor på Litletind

Från från min tid på folkhögskola så minns jag särskilt den gången vi var i Sunnmørealperna och hade knatat upp på Grøthornet (vilket för övrigt verkar vara ett vanligt namn på norska fjäll eftersom man logiskt nog döper ett berg efter vad man äter vid tidspunkten som solen faller på det - eller gällde det Nonsfjell?). Lagom till att vi ska köra ner ser vi (vad vi förmodar är en ) norrman som rusar upp i våra spår på längdskidor. Plötsligt kände vi oss lite löjliga med våra tunga alpina skidor, stighudar, transceivers, spadar, sondar, hjälmar och så vidare. Men om inte minnet sviker mig så var den där sista branten just brant. Vi fick aldrig se hur norrmannen tog sig ner, men efter att 17 stycken folkhögskoleelever rumlat nerför fjällsidan behövde han nog inte oroa sig för att det var han som skulle utlösa dagens lavin.

Idag fick vi en liknande upplevelse på Litletind vid Bogen. I topptursboken hade vi läst oss till att detta var en röd tur, alltså svårare än både grön och blå. Annandag påsk och strålande sol som det var, så var det kanske inte oväntat att vi inte var de enda på berget. Lite mer oväntat var att vi var de enda som släpade runt på tung randonnéutrustning inklusive alla tillbehör.

Litletinden. Men låg dig inte förvillas, det är inte så nära som det ser ut. Toppen attackeras från andra hållet efter att man cirklat runt på högersidan.

Lagom till att vi nått turens platåbit gick de första turskidåkarna om oss. Och de var inte de sista. Nyckeln till framgång verkar ligga i att man använder korta stighudar på turskidorna, som bara är fästa på mitten av skidan. Fint fäste och hyfsat glid. Vi tog en fika i turens blåsiga "krux", en smal passage där man får ta av sig skidorna för att komma förbi. Efter att ca 10 norrmän passerat och sett lite undrandes på oss, så frågade den 11:e glatt om inte någon talat om för oss att det fanns en vindstilla fikaplats i sydläge bara 20 min längre fram? När vi kom dit satt turskidåkarna uppradade i underställen och solade istället för att sitta och småhuttra i dunjackan som vi gjort.

Turens "krux", den smala passagen mellan klipporna. Samt ett gäng turskidåkare.

Nu kunde vi åtminstone börja få toppkänning. Sista backen verkade aldrig ta slut och vi svettades och slet i solen. När vi äntligen började gå uppför toppkammen kunde vi konstatera att topptursboken hade rätt i att här fanns en av områdets absoluta bästa utsiktspunkter. Tyvärr slog samtidigt en riktig snålblåst till som kröp in i märgen. Trots att vi tog på oss alla kläder vi hade kunde vi inte beundra utsikten så länge som vi velat utan satte fart utför berget.

Toppen är nådd!

Utsikt mot söderhållet. Ungefär i mitten syns Stetind, Norges nationalfjäll.

Nu fick vi äntligen svar på varför vi släpat upp våra tunga skidor. Medans turskidåkarna vinglade runt utför la vi fina svängar i nysnön! Det är ändå inte utan att man kan beundra norrmännen. Flertalet svenskar jag känner kallar turskidor för plattskidor och själva turskidåkandet för att "gå på plattur". I Norge är detta uppenbarligen ingen begränsning och visst är det lite vingligt men dock kontrollerat utför. Men det är klart att om man betänker landens topografi så kanske det går att finna en förklaring i de olika synsätten.

Glada skidåkare i finsnön (ja, jag råkade tappa kameran i snön, men den är vattentät)!

Vuoiddasriida

Idag hade vi en fantastisk fin tur på Vuoiddasriida, en av topparna runt Riksgränsen.

En ganska bra bit att gå in från Katterjåkk. Berget till höger i bilden är Vuiddasriida.

Efter att ha gått ca 8 km på platten möttes vi av spåren från helikopteråkarna....

Något skeptisk efter att ha fått syn på alla spåren.


När vi fortsatte uppåt visade det sig tur nog att det fanns en hel del orörd snö i sluttningarna.

Dessutom hittade vi faktiskt spåren efter en som knatat uppåt.

Vi tackar för dessa fint lagda spår som underlättade vår färd!

Nästan uppe! Solen skiner och skiner och det är helt vindstilla!

På toppen blev det en lång fika och lite posering med mina nya skidor.

På vägen ner skulle Simon åka ner för ett lite brantare parti en liten bit från toppen. Lagom till att han var på väg dit så landade helikoptern! Då fick vi bråttom! Jag spände pjäxorna fort som attan och svängde ner i finfint fluff till min filmarposition.

Simon hann före helikopteråkarna och här är filmresultatet. Fin åkning ner och sedan var det bara att ta sig hela vägen tillbaks till bilen, fortfarande i solskenet! Jag vet, en viss orgie i solbilder, men det är inte ofta det blir sådana här perfekta väderdagar i fjällen!